Bloggflytt.

Jag är ledsen, papper, men nu orkar jag inte med krånglet längre. Tar mitt pick och pack och flyr över till blogspot igen. www.icawahlgren.blogspot.com

SKITSÖNDAG.

Ursäkta negativiteten. Men det har varit en riktigt jävla skitsöndag. Jag hoppas det blir bättre när jag får Alex Schulmans böcker i mina händer. Det är en ljuspunkt denna bedrövliga söndag.

Ja och jag har ONT ännu. I de där jävla icke-existerande tänderna.

Flåt att jag svär.

om att vara påverkad av värkmedicin

Det där ryck-upp-mig inlägget… Det var skrivet i en stund när värkmedicinen galopperade genom min kropp. Jag var uppryckt i cirka en timme, sedan drogs jag läääääääääängre ner igen. Ont och mera ont. Fick inte ner mat. Var så sugen på choklad. Fick inget. Ville inget. Fick skippa revyn.

Somnade, vaknade, grät. Tog in medicin, försökte sova. Elliot vaknade och vakade. Sen somnade han tillslut, jag också. Sov i fyra timmar i sträck och det kändes som att jag hade sovit typ 12. Skönt!

Vaknade idag med värk (surprise). Ringde och beställde tid till läkare. For till läkare. Fick starkare värkmedicin. Lagade mat, kände mig riktigt bra i skick, tänkte att nu blir det bra. Och så går värkmedicinen ur kroppen…. Jävla tandjävel. Eller det är ju fel. Den är ju inte ens där. Fast det känns som att den är där.

Om att rycka upp sig!

Ja, ja. Jag hör ju själv att jag måste rycka upp mig. Så det gjorde jag. Jag duschade (wohooowohooo), drog på mig vanliga kläder (goodbye pyjama) och lade en liten dutt smink i ansiktet för att kolla om det på något konstigt sätt kunde maskera mina hamsterkinder. Nåjå, lyckades inte så bra det… Men det som lyckades var att jag nu känner mig mindre ynklig. Ja faktiskt MYCKET mindre ynklig. Duschen rockar. Och Fia, här kommer en bild. Jag var ju tvungen att lägga upp en bild där jag har lite smink förstår ni. För den jag tog innan är för evigt censurerad. For ever and ever and ever.

Ok här har ni mig, lilla hamstern då! Tycka synd?!?!?!

Lite ojämnt uppsvällt om jag får säga det själv. Högre upp på ena sidan och lägre ner på andra. Det kunde väl ha lagt sig lite jämnare? Och kom inte å säg ”det där syns ju knappt” för det gör det! Jag är till och med blå på ena kinden. TYCKA SYND!

Vad jag hade tänkt/Hur det kommer att bli.

Idag hade jag tänkt mig en utevistelse med en frisk Elliot.
Jag hade också tänkt mig minishopping av något slag, skulle behöva lite hudkrämer och dylikt.
Jag hade tänkt mig att jag skulle lida av mindre värk.
Jag hade tänkt att gå på Brahegårdens revy med två goda väninnor.
Efter det hade jag tänkt dricka ett glas av något gott med de goda väninnorna.
Det borde ha varit en riktigt lyckad fredag.

Det blev ingen utevistelse med Elliot.
Jag orkar inte med någon shopping.
Jag lider av ÄNNU MER värk.
Jag kommer knappast att orka med någon revy.
Något gott i glaset blir det inte tal om tror jag.
Inte en så jäkligt lyckad fredag eller vad tycker ni?

Helt sjukt.

ETT ÅR SEN. Helt sjukt. Vi har snart bott här ett år. Det är sjukt. Helt sjukt.

I´m in pain!!!!!

Vitsit så det tar ont. Huij. Det blev bättre ett tag för att sen bli sämre och nu har jag ont heeeeijjjla tiiiiidin. Ellitott fick biverkningar av vaccinet han fick förra veckan och har feber och är riktigt snorig och sådär lagom gnällig. Det är synd om oss, kan vi konstatera. För Ellitott och jag gillar att vara pigga och glada. Vi skulle gärna gå ut idag också, men det ser dåligt ut och jag kommer att klättra på väggarna efter tre dagar inomhus. Tre LEDIGA dagar som jag spenderat hemma med värk. Känns blää, men vad kan man. Det blir ju bättre får vi hoppas och då kanske jag slipper mina nackproblem for good. Jag har lite funderat på det, ser ni, att mina kroniskt inflammerade visdomständer har varit en stor orsak till mitt nackproblem. Den högra visdomstanden nere i käken låg dessutom på tvären och var inflammerad. Det borde väl nog märkas nånstans i kroppen att man gått med den så i kanske många år? Det tror jag. Jag hoppas det. För blir jag inte bättre i nacken vet jag inte vart jag ska ta vägen, det känns som att det inte finns något hopp för mig då.

Nu börjar värkmedicinen göra sitt. Halleluja. Tar tag i dagen!

Jag överlevde.

Nåjå, det var ju nätt och jämnt. Lite nära döden var jag där ett tag. När Mr.Tandläkare böjde och bände och borrade så jag trodde att mitt huvud skulle gå av, haha. Men jag är så stolt över mig själv, ska ni veta! TRE visdomständer på en och samma gång! Det är så himla mycket. Jag har övervunnit en stor rädsla och vilken kick jag fick sen efteråt. Jag är oövervinnerlig, liksom! Det gick så bra och så snabbt. Jag hade tid till 10.30 och kom in flåsandes klockan 10, beredd att få sitta och vänta och bli ännu mer nervös. Tänkte att jag kunde borsta mina små tänder lite så jag inte skulle lukta blää när jag väl kom in. Det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig, jag stod i luckan och skulle anmäla mig när en man i gröna kläder kollade på mig och sa frågande mitt efternamn. ”Du står i fel lucka”, sa han. Så jag gick till nästa lucka, anmälde mig och fick genast följa med den gröna mannen. (En halv timme för tidigt, har nog aldrig hänt förr!) Allt gick hiskeligt snabbt. Jag hann nog inte jaga upp mig såsom jag brukar och det är ju bra. Jag deklarerade snabbt att jag är RÄDD så att de säkert skulle ta det lugnt med mig. Alla tre människorna i rummet var fantastiska, sköterskan i synnerhet. Förklarade allt lugnt och sakligt och hon hade snälla ögon. (Minns ju inte vad hon hette, skulle jag minnas skulle jag ge henne dagens ros eller nåt!) Sen var det bara pang boom bang, tandläkaren tyckte vi skulle ta bort alla tre resterande visdomständerna (den ena åkte ut år 2000 efter lite dramatik från min sida. En annan historia, spännande) och jag instämde motvilligt. Fem bedövningssprutor fick jag. Ännu en utmaning jag klarade av. Galant, om jag får säga det själv. Inga tårar, ingen hysteri. Inte ens ett aj. Började skaka som ett asplöv av bedövningen, det var normalt förklarade hon med de snälla ögonen. Sen var det dags. Jag var så nervös ska ni tro. Så in i norden nervös. När den första och mest besvärliga tanden var borta kände jag en lättnad som inte går att beskriva. NU KLARAR JAG ALLT efter det här, tänkte jag. När alla tre var borta och den gröna mannen sa att det var klart, hade jag lust att ge honom en stor fet puss. Tror inte att han hade lust med det samma, faktiskt. Mina inflammerade tänder var nog inte det vackraste han sett. Jag tackade honom hundra gånger och gick ut som den stoltaste människan i världen. Gick med högt huvud förbi alla i väntsalen, till toaletten. Kom in och såg mig själv i spegeln. Började asgarva. Så jag såg ut! Fotbollsansikte och mascara över hela fejjan. (Varför jag nödvändigtvis skulle ha mascara på mig kan man ju fråga sig). Jag såg så hemskt rolig ut. Funderade på vägen hem om jag skulle se ut sådär på riktigt, hur skulle jag då försöka göra mig fin? Kom underfund med att det inte vore möjligt.

…. ojdå. Här kom det en hel roman om mitt tand-dilemma. Jiisus. Jag har inget liv. Sorry.

Imorgon.

Ser inte framemot i morgon. Inte ett dugg. Inte alls. Jag är RÄDD. Återigen ett icke-önskat vasabesök, men kanske inte lika ”dramatiskt” för mig som det senaste. Imorgon är det dags för något jag avbokat typ tre gånger. Nu har jag ingen återvändo. Tänkte bli tvungen att avboka på grund av barnvaktsproblem, men det ser ut att lösa sig. Så jag har inget val. Det blir av imorgon. T-a-n-d-o-p-e-r-a-t-i-o-n. Vet inte ens om det heter operation heller, men de får inte bort min visdomstand här i Kristinestad på grund av lite komplikationer med rötterna eller dess läge eller vad sjutton det var. Fy fasiken! Och jag får inte ens ha med mamma! Hon är hemma med syster Lina som idag opererar bort sina tonsiller. Det är synd om oss….

Det blir nog bra.

Men jag vill inte.

Den oredigerade verkligheten.

Ofta ser man ju bilder från diverse hem, blir lite småavis på ordningen och så… Ibland går det inte riktigt hem det där med att hemmet kanske stylats innan fotograferingen, för inte kan man väl ha ständig ordning med ungar i lekåldern? Jag menar, STÄNDIG ordning? I lekrummet tillexempel? Jag vet inte med ni andra men det krävs ju bara en sekunds vistelse där efter städning så ser rummet ut som tjottaheiti. Och köket? Jag har det i toppskick flera gånger per dag (no kidding) men sen efter en stund har flera glas hittat fram på bänken, lite torkad ost och kanske ett paket chokladflingor…. som är tomt. Jag är oskyldig! Jag har alltid varit lite av en slarvmaja men jag tycker att jag börjar bli ”botad”, nu vill jag ha ordning och reda men jag orkar tammifan inte springa runt som ett jihu här en gång i minuten för att bibehålla ordningen. Så he så. Nå, nu tänkte jag visa lite bilder från mitt hem. Bara lite, inte för mycket. De är tagna precis nyss, här på morgonkvisten.

En av mina favoritjulklappar! Ordning och reda bland alla skruvar och grejs som legat huller om buller!

Min Azalea som jag hoppas lever förevigt!

Den ostädade sanningen! Som bonus en förlängningssladd till nästickan... just gotta love it. Not. Måste hitta ett ställe till sambons dataanläggning snarast. Eller så åker den ut....

Kärlek i hallen.

Nu tar jag mig vatten över huvudet! en bild från lilla toan. Hullerombuller är ordet

En annan härlig julklapp! Jag har tillochmed börjat med lite små spännande verk. Tyvärr får det ny vänta på att handen blir i skick... och så var det mitt tålamod också förstås.

En tredje julklapp! Av mina gudbarn. Kanske deras mor också var inblandad, jag vet inte. Fint va?

Ojoj. Det här inlägget känns lite väääl utelämnande och då är det ju inte speciellt utelämnande alls… Eller? Ska jag posta eller inte? Det får ni se. Haha.

Vem är jag då?

Kanske det börjar bli dags för mig att lägga bloggandet på hyllan. Jag vill blogga men det känns som att jag inte har något att skriva om. Ingen egen nisch, liksom. Skulle inte orka blogga om inredning. Älskar att fixa och trixa hemma men vi är alltför slarviga för att få fina bilder på inredningen. Sådär inredningstidningsaktigt. Orkar inte heller blogga om vår vardag för för tillfället är den riktigt lame. (Lånar tonårsdotterns favorituttryck!!) Kan ju inte heller blogga om Elliots framsteg för varje dag som går, det blir ju alldeles för långrandigt (för andra). Jag vill inte blogga om mat heller. Jag kockar lite och har problem med att hitta på vad vi ska laga varendaste dag. Nu låter det som att jag skulle vara deprimerad eller nåt. Det är jag inte. Jag är nöjd som det är, såklart. För jag är lycklig i vardagen och allt det där. Jag är tacksam över varje dag och så vidare och så vidare. Men livet är nog inte sådär JÄTTEintressant för tillfället. Det är bara alldeles alldeles vanligt och lugnt och det är jag faktiskt (utan ironi) tacksam över. Inte fan vill jag ha det för spännande heller.

Återkommer när jag hittat min nisch. Eller kanske innan. Kärlek till folket!

NÄMEN!

Huiii vilka inlägg jag producerat på sistone! Så fruuuuuktansväääärt tråkiga och deprimerande. Vad ska jag skriva om? Ska jag skriva överhuvudtaget? Säg nu.

Här sitter jag och ser snäll ut! Så kommentera nu.